come back and stay

Fy fan vad det här suger. Tänk om utsidan var insidan och insidan var utsidan på en person då hade jag inte kunnat gå ut nu. Det känns som att jag håller på att explodera och snart drunknar jag antagligen i mina egna tårar. Jag är så himla rädd att jag ska fortsätta må såhär för alltid, att jag aldrig kommer hitta tillbaka till mig själv. Jag har glömt av vem jag själv är och hur jag fungerar. Jag har glömt av hur man visar kärlek och uppskattning. Jag har en kille som har gett hela sitt liv till mig, en kille som gör allt för mig och han är verkligen hela min värld. Men jag kan inte ens tala om för honom hur jag mår, jag kan inte berätta att jag gråter när han sover för att jag inte vill att han ska tycka synd om mig. Jag orkar inte att någon ska tycka synd om mig men jag saknar ändå en nära vän. En vän som ser på mig hur jag mår, ser på mig när det är dags för en lång hemmakväll med bara massa mys och prat. Någon jag kan prata med om allt när som helst när jag tvingar robin ha egen tid utan mina problem.
 
Det gör så jäkla ont när jag tänker på att jag aldrig kommer få träffa dig igen, aldrig få prata med dig, se dig, höra dig och leva med dig. Vi kommer inte kunna skapa nya minnen tillsammans, vi kommer inte fira födelsedagar och högtider tillsammans. Fiska, se på fotboll, du kommer aldrig mer höja radion när jag börjar sjunga när vi åker bil haha det är sant du gjorde det, antagligen utan att tänka på det för jag sjunger ju ändå ganska bra.. Vi kommer inte skratta, gråta eller sjunga tillsammans. Jag kommer inte kunna ringa och berätta om mitt nya jobb eller om nya saker som händer i mitt liv. Du kommer inte träffa mina barn och det gör så jävla ont. Allt gör så jävla ont. Det har snart gått åtta månader och smärtan och saknaden är fortfarande den samma.
 
Du är min största svaghet.

Kommentera här: